Ella Fitzgerald och fler nöjda byråkunder

Du levererade ett bra jobb. Men det spelade ingen roll. Din kund förväntade sig något annat och blev besviken. För att undvika smolk i bägaren gäller det att stämma av köparens förväntningar i säljsamtalet. Då visualiserar den potentiella kunden för sitt inre, det bästa med din byrås lösning. Din chans till affär ökar. Och du undviker att det går som i följande historia med Ella Fitzgerald, min fru och mig.

Fler nöjda byråkunder.

Baken är som smaken

Väldigt generöst. En bekant gav mig biljetter till Konserthuset och Ella Fitzgerald. Min fru blev jätteglad. Själv kände jag inte till Ella, men tycker om sångerskor som Nina Simone, Etta James och Amy Winehouse. Tänkte att det här skulle kunna bli en ny upplevelse i den stilen. Det blev mer än så.

Vi kom in i konsertsalen någon minut innan spelningen skulle börja, min äkta hälft och jag. Salongen var fullsatt. Det satt människor på bänkrad efter bänkrad – utom bänkraden där våra platser fanns. Där stod publiken och väntade. På oss. Från ingången fram till våra stolar, så att vi lätt skulle kunna komma förbi. Alla hälsade trevligt, inga sura miner. Maken till omtänksamhet har jag sällan skådat. Jag kände mig som kungen där jag spatserade fram till våra stolar.

När vi hade satt oss upptäckte jag något underligt och frågade min fru:

– Vad är det här, det står ett femtontal notställ på scenen, som för storbandsjazz?

– Vad hade du tänkt? svarade hon.

– Jag trodde Ella bara skulle ha med sig några få musiker, kanske en basist, någon blåsare, trummis… sa jag.

Nu tittade min fru skeptiskt på mig och sa:

– Tommy, Ella Fitzgerald är död.

Där ser man, tänkte jag, och funderade på om hon dog nyligen och hur det nu skulle gå. Fullsatt och allt som det var. Mina funderingar kom inte längre än så. För då stegade orkestern in på scen och drog igång vad-man-nu-ska-kalla-det. Tänk dig Yngwie Malmsteen som elgitarr-solade sig genom hela 80-talet. Tänk dig nu 15 Yngwie på scen som en efter en solar loss med sina blåsinstrument. Och istället för yviga rörelser och headbangande, knäpper bandet hysteriskt med fingrarna. Knäppandet ackompanjeras av diskreta men snärtiga ryckningar i kroppen. Lite som Edward Scissorhands när han klippte häckar. Och eftersom Ella var död var det bara tut i lurarna som producerades. Jag våndades, men allt skulle strax förändras till det sämre.

Bandet pausade. En ny medlem påannonserade. Här väcktes mitt hopp, skulle det bli lite skönsång trots allt. In på scen klev en mörkhårig kvinna i en Ferrariröd långklänning. Hon fattade micken och presenterade nästa låt. Sedan började hon sjunga – obi dobi dabi dobi dibbi dabbi dobi doooo, dip dip dbidabidek. Sho shopi bobbi bey. Jag drabbades av en flashback, Alice Babs på TV någon gång under 70-talet. Huh. Vänder blicken mot min livskamrat, hon ser vad jag går igenom och ler mot mig. På scen stämmer nu en manlig sångare in i samma stil. Enda skillnaden är att han går ner på knä och blir röd i ansiktet när han dibbidabbiboobar-loss ordentligt.

Jag smet i pausen. Nu sitter jag här i foajén, äter Daim och skriver denna artikel i väntan på min fru. Det verkar vara trummisens tur att sola loss där uppe i salen. Låter riktigt bra, skulle kanske ha stannat ändå, han verkar få stående ovationer. Men sedan drar hela bandet loss igen. Inser att jag nog har det rätt bra här ändå. Det kommer fler konserter, skulle vara kul att se Hendrix.

En annan artikel i samma genre

Triathlon, ett dopat helvete.

DELA




08-31 00 02

Mejl